En dag som återigen tar slut....

En ledig dag, uppe med tuppen i morse, en timmes promenad när klockan var 8. Skönt, eller inte, skitsamma rasta Penny måste jag, och gå måste jag. På slutet av prommisen ringde Antons pappa och han kom dit vi var och pratade lite, fick skjuts av honom hem. Det var skönt, ingen hit att stanna och bli kall efter en rask promenad.

Efter det var jag ner på stan, mötte upp Sandra, min dotter som fyller 25 år i december, Anton min son fyller 18 år i morgon. Hur jag än vrider och vänder mig så är jag trots min ålder ändå ung på nåt vis.

Just nu har jag lite svårt att fatta att de är så stora, och att allt med små barn (egna) är över. Vart i hela friden har tiden tagit vägen? Den går inte saktare heller, tiden, bara för att de är stora nu, min barn. En dag när jag har ro ska jag skriva dom en varsin bok, om hur mycket jag älskar dom och hur mycket som de har berikat mitt liv.


Ja, åsså sitter jag här och bloggar om mina tankar och om mitt patetiska liv. Vem i hela friden är intresserad av det? Ingen aning...men jag gör det inte för någon annan än mig, för min skull, för att det ger mig något, för att jag vill något, för min skull, för min skull...

Sandra och jag käkade en varsin köttbulls subway på stan, vi har fixat några gifts till Anton. Innan vi gick hem slank vi in på en relativt ny sushibar och tog hem för en senare lunch. Sandra har nu provat för första gången, inget hon vill prova igen =(
Sen tog hon med sig Penny hem till sig och jag plockade lite här hemma. När de kom tebax bakade jag snickers och negerbollar. Maten vi ska äta i morgon är pressad potatis med ugnstekta kycklingfiléer med fetaost och basilika. Jag längtar tills han får sina presenter och hoppas att han ska bli glad för dom.

Lillasyster ringde och ville ha lite sällskap till Köpis, så vi tog en tur dit, sen vidare till Ica Maxi.

Nu är det dags att sova, i morgon praktik och Antons fördelsedag!

Sov Gott!!