En ny dag med ett namn jag inte har koll på

Idag vaknade jag av att mobilen vibrerade, jag hade nämligen stängt av ljudet samt lagt av luren på hemtelen för jag ville verkligen sova ut. Jobb, det handlade om jobb!

Sen till min häpnade när jag som vanligt stelt rultar upp ur sängen för att hämta kalendern med jobben, och damen i fråga i luren får hör mitt stånkande i min stelhet så ser jag till min stora fasa att det har kommit och kom massor med snö. Ja, ja, nyväckt, stapplande stelt och ojjande kröp jag tillbaka ner i bingens värme och chattade sen vidare med en trevlig person, som på något sätt ofta får mig glad och lugn. Det är så, och det trivs jag med, riktigt bra.

Efter ett tag var det dags att promma Penny, jag tog på mig tjocka jackan, mössan och tummvantarna och traskade glatt iväg med en lika glatt traskande hund. Hon gillar snön. Jag märkte snabbt att jag borde ha tagit en halsduk på mig då jag kände att det snöade in i nacken, nåt jag hatar. Försökte med att dra upp luvan, men min luva måste vara tillverkad för någon med en abnormt stor skalle då den täcker nästan hela bysten, vilket då gör att jag inte ens ser vart jag skall gå. Så ingen luva på för att slippa snö i nacken, men cool och problemlösare som jag är så tänkte jag att lite får jag stå ut.

Vi gick ner efter ån för där kan jag släppa Penny lös och hon kan få springa av sig lite bus. Vi kom fram till ett perfekt bilstaket som hon snygg och snabb hoppade över, fram och tillbaka. Men, lite variation tänkte jag att vi skulle ha, så jag bad henne att krypa under staketet, och det gick bra ända tills hennes iver slog slint och hon hoppade, då jag stod lätt böjd för att hon skulle krypa, och om jag står på huk, och hon hoppar vad stöter hon i med ryggen då?
Mmm, just det på min redan skadade näsa, en välbekant smärta spred sig upp i ögonen och kinderna. Det stack i näsan, och det började rinna, om vartannat svalde jag, spottade jag, svalde och spottade. Röda loskor låg som fina prickar i den vita nyfallna snön.

Japp, så slutade vi leka hopp och krypleken för denna gång.

Promenaden fortsatte i den nyfallna snön och vips så var marken inte längre bara under mina fötter, för pladask så hade jag halkat och låg på magen. Jag hann se att nån såg mig, men den nån var som tur var långt borta. Jag låg kvar och väntade i några sekunder, det kom inte några tårar, jag blev mest så jävla förbannad, förbannad, förbannad. Reste mig upp och borstade av mig snön, och traskade vidare och hem igen. På vägen hem köpte jag bröd på kondiset till soppan som nu ligger varmt i min mage.

Det är svalt här inne, för fönstret är öppet. En doft av kaffe besöker mig genom fönstret, så så får det bli, jag kokar mig lite kaffe och gör nåt annat än just detta just nu.

Ha en bra dag, be cool, det kommer flera.